I år åkte Cecilia Lund, Cecilia Ralfe-Stelander, Peter Ström, Ola Jirlow och Monica Lundström till Takemori-sensei´s seminarium i S:t Petersburg 2 – 6 januari 2010. Vi har skrivit rapporten utifrån olika perspektiv. Det inledande avsnittet om att skaffa visum till Ryssand är intressant läsning.

Visumprocessen.

Att få ryskt visum visade sig inte vara så lätt som jag trott från början. För det första var vi tvungna att få tag på en inbjudan från hotellet vi skulle bo på. Detta tog de såklart betalt för. Sedan fyllde vi i vars en blankett med frågor som ”index and name of tourist group” vilket tog sin goda tid eftersom vi inte var riktigt klara över vad de frågade efter. Det löste sig dock, framför allt tack vare Cecilia Lunds erfarenheter av dessa blanketter.

Nästa steg var att få den konsulära avdelningen på ryska ambassaden att ta emot våra ansökningar. Det visade sig att det inte bara var att posta in dem, utan man var tvungen att åka dit personligen. Som tur var räckte det att en person åkte då man kunde lämna in via ombud. Jag funderade ett ögonblick över varför det inte gick att ha brevbäraren som ombud, men tog sedan på mig uppdraget att åka till ryska ambassaden i Stockholm.

Att hitta till ambassaden var inget problem, men väl framme blev jag en aning fundersam. Det som mötte mig var ett högt järnstaket med låsta grindar. Det fanns ingen vakt eller liknande person i närheten, men jag upptäckte en liten skylt med en pil och texten ”konsulara avdelningen”. Jag följde pilen och hamnade framför ytterligare en låst grind, men när jag närmade mig grinden brummade det i låset, så jag provade att dra i den och den gick upp. När jag gått igenom grinden fann jag mig i en stålbur omgiven av höga järnstaket på alla sidor. På motsatta sidan från där jag kom in fanns ytterligare en grind som öppnades på samma sätt som den första. Båda grindarna var kameraövervakade. När jag gått igenom den andra grinden stod jag framför dörren till den konsulära avdelningen och jag gick in. Därinne fanns en beväpnad vakt och en metalldetektor. Jag fick tömma fickorna och gå igenom metalldetektorn. Det gick bra och jag fick fortsätta in.

Jag kom in i ett väldigt naket rum, runt och vitt. Därinne fanns några stolar, ett bord med ett antal visumformulär på, en lucka där det satt en äldre dam och såg butter ut, tre dörrar numrerade 1 till 3,en kölappsautomat, en tavla som visade könummer, samt en sådan där spegel som förekommer i amerikanska polisfilmer som bara är en spegel från ena hållet. På andra sidan står poliserna och tittar in på de misstänkta så att de inte har något fuffens för sig. Jag tog en kölapp, satte mig och väntade och försökte se så icke-suspekt ut som möjligt. Efter ett tag visade tavlan mitt nummer och dörr nummer tre.

Jag gick in genom dörren och kom in i ett mycket litet utrymme där en dam satt bakom en glasruta. Hon pekade på en liten låda som jag kunde använda för att skicka in saker till henne och sa ”Put application!”. Sedan gick hon iväg. Jag lade ansökningsblanketterna i lådan tillsammans med våra pass och försäkringspapper och väntade. Efter fem minuter eller så kom damen tillbaka och tog upp dokumenten ur lådan. Hon tittade på dem och fipplade lite och såg helt plötsligt väldigt misstänksam ut. Sedan sade hon ”When is Londstrom leaving?”.

Det visade sig att både jag och Monica hade skrivit ett annat datum på ansökningsblanketten än vad som stod på våra inbjudningar från hotellet i St. Petersburg. Jag förklarade hur det förhöll sig och damen ändrade på inbjudan med rödpenna samtidigt som hon blängde surt på mig. Efter ett tag fick jag tre kvitton och hon sa ”Pay now” och pekade på dörren. Jag gick ut och fram till luckan i det första rummet. Där fick jag lägga kvittona och mitt Mastercard i en likadan låda som jag lagt ansökningsblanketterna i. Damen i luckan tog betalt och häftade fast ytterligare ett kvitto på vart och ett av de tre kvittona varpå hon skickade ut dem igen. Hon nämnde ett datum när jag kunde hämta visumen och sen fick jag gå.

En vecka senare kom jag tillbaka och hämtade våra visum utan några problem.
/Petter

Lite om träningen i St Petersburg.

Lägret var lite mindre i år. Förra året var det ca 80 betalande deltagare och i år omkring 60. Minskningen berodde antagligen på det ekonomiska läget för ryssarna. Flera personer har förlorat sina jobb och de som fortfarande har jobb vill jobba så mycket som möjligt och kan därför inte prioritera lägret.

Det var 30-40 personer på mattan under passen, och drygt hälften hade hakama. Det var färre kvinnliga deltagare än tidigare, även om det fanns några bland nybörjarna (vitbyxorna). Man hade marknadsfört lägret även till andra aikidostilar och klubbar i St Petersburg och därför fanns flera deltagare från andra klubbar än dem som brukar besöka oss på sommarlägren.

Iaidoträningen bestod endast av stående tekniker, särskilt med olika grundrörelser och grundhugg. Takemori-sensei visade även hur han utvecklat sina egna tekniker ur Nishio-senseis toho.

Takemori-sensei pratar mycket då han instruerar. Han talade japanska och Anja tolkade till ryska. För oss som inte kan något av de språken var det svårt att förstå under iaidopassen, men under aikidopassen hade vi hjälp av Kira, en av Valeris aikidoelever, som översatte till engelska åt oss vilket vi uppskattade väldigt mycket!

Det finns många duktiga aikidokas på St Petersburg-lägren. De allra flesta har mjuk och bra aikido så att man kan träna utan att vara rädd för att göra illa sig.
/Monica

Erfarenheter från St Petersburg från en som är vitbyxa.

Det här var ju andra gången som jag var med på Takemori Sensei’s vinterseminarium i St Petersburg och därför känns det som om jag har något att jämföra med. Förra året var jag i hög grad fortfarande nybörjare när jag deltog i seminariet och av den anledningen var det kämpiga dagar, framförallt mentalt. Glädjande nog var det lättare i år!

Även om jag också den här gången var ganska utpumpad och framförallt trött i huvudet i slutet av dagarna, så går det inte att jämföra med den utmattning jag upplevde förra året. Sedan var jag den här gången också mer förberedd på vad som skulle hända och vad jag behövde vara uppmärksam på.

Det var också lättare att fokusera på vad Sensei ville förmedla och jag förstod åtminstone lite mer av vad han ville poängtera. Nu har jag också kommit så långt att jag kan definiera vilken teknik det är vi skall utföra och börja analysera de olika momenten i den.

En upplevelse som var nästan helt ny var att träna med dem nu var nybörjare, utan en instruktörs hjälp. ”Att tänka spegelvänt” och hjälpa till i teknikerna var verkligen en utmaning! Allra svårast var det i vapenteknikerna, som jag själv bara delvis behärskar. Något som jag tyckte var extra roligt var att Sensei gick runt mycket bland oss vitbyxor och visade och instruerade. Under den första dagen kom han fram till mig tre gånger med synpunkter (det kan i och för sig också ha berott på att vi inte var så många den första dagen).

En annan sak, som jag har skrivit om i andra rapporter, men som jag tycker är väldigt viktigt att förmedla är hur kul det är att träna med nya människor som man inte känner! En ny partner som lägger tonvikt på andra moment i tekniken, har många gånger givit mig en helt ny vinkel av hur jag kan förbättra mitt eget utförande av tekniken.
/Cecilia L

Cecilia R S rapport

Takemori-sensei var lugn och avspänd hela lägret. Han uppmanade oss att slappna av i teknikerna och svara på partners rörelse. Det var mer betoning på att förstå teknikens relation till svärdet och kroppen än att kopiera rörelser. Han berättade att den uke han använder under passet får egen träning och utvecklas av det.

Några nedslag i teknikaliteter.
Takemori-sensei framhöll att vid artig hälsning pratar man och tittar på de andre innan man bugar – annars hälsar man mot mattan i stället för partnern samt att vid räkning t.ex. i tenkanträning säger man ordet först och gör sedan rörelsen

Några träningstips:
- vi tränade ryotedori från aihanmi
- sensei betonade ett litet steg med främre foten i shihonage nedläggning
- upplägget av iaidopassen var ny med grundläggande huggträning och några referenser till aikido toho. Mycket kiriage (snett hugg nerifrånoch upp) med höftrotation.
- i jo mot bokken träning visade han några ingångar hämtade från jodo
- en gammal röd tråd var att skilja på och renodla vertikala och horisontella rörelser/cirklar i teknikerna
- vid "katadori men uchi" kan man gripa på olika ställen på ärmen. Vi tränade sodedori men uchi. Uke bör gripa på framsidan av ärmen för att undvika skador på fingrarna
- vi ska undvika att automatiskt sätta upp en hand för att skydda ansiktet från atemi, utan träna oss på att reagera när atemi verkligen kommer.
/Cecilia

Intryck av Ryssland

Det första som slog mig när jag åkte från stationen i St. Petersburg till hotellet var att det var så fruktansvärt mycket färgglada och blinkade ljusdekorationer överallt. Hela byggnader var praktiskt taget invirade i julgransbelysning. Jag förstod inte att de kunde lägga så mycket arbete som det rimligen krävs att sätta upp allt detta på något så vanprydande.

En annan sak som jag insåg när vi hade varit runt i stan lite både med bil och till fots var hur enormt stor den är. Det bor 6 miljoner människor i St. Petersburg och ändå är allt väldigt platt och ganska glest för att vara en modern storstad. Det resulterar i att staden tar upp en jättestor yta och när vi åkte bil i ungefär tio minuter från hotellet till dojon verkade det knappt som att vi lämnade centrum.

Till slut kan det även vara värt att nämna maten. Innan resan hade jag inte så stora förväntningar på den ryska maten, men när vi gick ut och åt den första kvällen ändrades det. Det var både gott och billigt, och till skillnad från de flesta restauranger här hemma fick man ordentliga portioner. Jag var mycket nöjd!

Det var spännande att åka till Sankt Petersburg, denna jättestad (nästan 5 miljoner invånare) en lobb med flyget över Östersjön. Spänningen började redan före resan då jag en telefonkursliknande skrubb på ryska ambassaden nekades lämna in min visumansökan. Passet hade en liten spricka i plasten vid inbindningen av fotosidan. Det meddelades genom raspiga små högtalare att jag var tvungen att snabbt ordna ett nytt pass och en ny inbjudan från Ryssland för att kunna få ett turistvisum i tid. Det fortsatte i samma anda, några dagar före julafton spelade jag curling för första gången i mitt liv och skadade höger knäskål så att jag inte kunde stödja på det knäet.

Nåväl, preppad med smärtlindrade salva och olika knäskydd tar jag mig ombord på på planet till Sankt Petersburg. När jag sitter på planet så upptäcker jag att jag saknar min mapp med resehandlingar och min valuta motsvarande 4000 kronor. Jag har helt enkelt försnillat den någonstans mellan incheckningen och säkerhetskontrollen på Arlanda. Nu börjar det bli bedrövligt, ... Men, som så ofta, när det är riktigt dåligt, så vänder det och blir bättre!

På Sankt Petersburgs flygplats Pulkovo möts jag av två glada aikidokas, Dima och Valery. De skjutsar mig till hotellet genom ett 15 grader kallt, snöklätt, Sankt Petersburg. Vi åker i Dimas sprillans stadsjeep och jag konstaterar att bilparken i St Petersburg är minst lika modern som i Uppsala, om inte modernare. Min första fördom om Ryssland kan förpassas till papperskorgen.

Hotellet ligger mycket centralt, bara några minuters promenadavstånd från Vinterplatset. Första kvällen så går vi på en liten rysk självservering som har äkta rysk husmanskost. Mycket god mat och gott sällskap gör att jag känner att det här kommer att bli en bra resa.

På kvällen promenerar vi till Vinterpalatset, Palatstorget och tittar sedan på utsikten från bron över Neva vid Vinterpalatset. Hela staden är klädd i ljusutsmyckningar eftersom det är julhelg i Ryssland. Byggnaderna utmed Neva är alla nyrenoverade sedan St Petersburgs 300-årsjubileum 2003 och staden sedd från bron är imponerande och vacker.

Sedan följer tre dagar aikodoträning av hög kvalitet. Takemori-sensei är på gott humör och pratar mycket (vilket kan bli långtråkigt om man inte kan japanska eller ryska) men aikidon är härlig. Jag slås av hur glada och vänliga Ryssarna är och får en känsla av att ju större och tyngre ryss, desto mjukare aikido,

När jag sedan vänder hem till Sverige på ryska juldagen så passerar vi en enorm byggnad i grekisk-romersk stil på väg till flygplatsen. Den är så stor så att man skulle gissa att den inhyste det ryska försvarsdepartementet eller något liknande. Jag frågar Dima vad det är: -stadsdelens kommunalkontor!

Väl hemma på Arlanda kan jag hämta ut min mapp med alla 4000 kronor på hittegodsavdelningen. Jag är verkligen nöjd med att jag tog mig till Sankt Petersburg, nöjd med träningen, den vackra staden, de härliga människorna och de ärliga människorna.
Ola J